Evert Taubes visorrör sig mellan två motpoler: Idyll och äventyr. Med Taube har vi nordbor fått såväl drömmen om den eviga sommaren, som drömmen om äventyr till sjöss och i jordens alla hamnar. Genom hela visproduktionen blåder också fantasins uppfriskande monsun. Det är med andra ord visor som gjorda för blåsmusik.

När Sven-Bertil Taube nu på nytt har sjungit in sin fars visor kan detta sägas bilda codan på ett stycke svensk kulturhistoria. Två långa konstnärskarriärer har vävts samman till ett verk. Liksom en Homeros har Sven-Bertil Taube den här gången tvingats förlita sig på andra sinnen än synen. Han har memorerat texterna och tolkat dem så som bara en skådespelare med djup kunskap om ämnet kan göra. Det skall också sägas att han blivit varsamt ledsagad av Göteborg Wind Orchestra under ledning av Jerker Johansson samt av pianisten Anders Ekdahl.