"Är De små då en lärd bok? Javisst, mycket, men inte svårläst. Eva Österberg för hela tiden en levande dialog med sina läsare."
Torgny Nevéus, Upsala Nya Tidning

Barn är ofta förbisedda i historien. Den förhärskande synen bland historiker har varit att barn länge betraktades som små vuxna, en sorts billig arbetskraft. Men med avstamp i handlingar från det medeltida Sverige, som låter oss komma vanligt folk mycket nära, visar Eva Österberg tvärtom att man alltid haft en förståelse för barnens särart, av deras behov av särskild ömhet och vård, och försökt att agera därefter.

Skildringen ger också utblickar mot vår egen samtid, både här och i världen i övrigt. Eva Österbergs historia kretsar kring religiösa och etiska föreställningar och vilka ord som funnits för att uttrycka känslor. Hon ger också många konkreta bilder av barns öden, alltifrån spädbarnsåren till vuxenlivets tröskel. Här återfinns utsatthet för våld, olyckor och sjukdomar, men också uttryck för föräldrars kärlek - trots medeltidens förmodade "mörker".

Eva Österberg, f. 1942, har varit professor i historia vid både Uppsala och Lunds universitet. Hon är kultur- och socialhistoriker som ofta studerat teman över långa tidsaxlar, till exempel kriminalitet, våld, kvinnors villkor, vänskap och tystnader. Bland hennes böcker för en vidare publik märks Vänskap - en lång historia och Tystnader och tider. Hon är medlem av flera vetenskapliga akademier och mottagare av en rad vetenskapliga priser. Hon är hedersdoktor vid Oslo universitet och vid Linnéuniversitetet i Växjö.

"Jag har aldrig trott på historikern Philippe Ariès' tes att människor förr var så rationella att de inte älskade sina barn... I nyutkomna boken De små då, tar historikern Eva Österberg spjärn mot hans idéer när hon undersöker hur barns liv, och föräldrars kärlek, såg ut under medeltiden... Med hjälp av historiska krönikor, isländska sagor, nedtecknade lagar och rättsprotokoll, ballader och mirakelberättelser tecknar hon barnens historia. Och en helt annan berättelse än Ariès' träder fram... Kanske är det Ariès' människosyn, snarare än föräldrakärleken som sådan, som är en frukt av det moderna. Han bygger ju sin teori på föreställningen att människan är rationell och beräknande. Enligt Ariès är vi kapabla att styra, och ställa oss över, varje känsla utifrån vilken utdelning de kan tänkas ge. Det är en syn som i förlängningen möjliggör en obehaglig föreställning om att vi nutida västerlänningar älskar våra barn eftersom det är trendigt och rationellt och att mer utsatta människor lider mindre än vad vi gör. Det är en cynisk inställning men som väl är visar Österberg att den inte håller i mötet med verkligheten."
Eva-Lotta Hultén, OBS i P1