"Tusan också, utbrast plötsligt pappa Roland när han suttit orörlig sedan en kvart med ögonen fästade på vattenytan, medan han då och då med mycket lätta rörelser lyfte på sin metrev som försvunnit i djupet."

Pierre och Jean (1888) rymmer mycket av det som hör till det väsentliga i Maupassants författarskap; en friskhet i observationen och en spelande ironi - så också en pessimism, som bottnade i en stark upplevelse av människans ensamhet och svårighet att nå kontakt med andra annat än genom sinnena. Och härtill en medkänsla, som också kommer till tals i denna sköna berättelse, som inte är ironisk och inte anekdotisk, men ändå spännande. En berättelse om ett psykiskt händelseförlopp, med klart tecknade figurer mot bakgrunden av hamnlivets och fiskefärdernas Le Havre.