I sina föreläsningar på Collège de France år 1983 inleder Michel Foucault en undersökning av det grekiska begreppet parrhesia. På så vis fortsätter han sitt arbete med att läsa om den antika filosofin. I studien av detta begrepp (sanningssägandet, frispråkigheten) granskar Foucault det grekiska medborgarskapet genom att visa hur modet till sanning utgör den athenska demokratins bortglömda etiska grund. I en ny tolkning av Platons sjunde brev beskriver han hur modet till sanning förvandlas i och med stadsstaternas fall och övergår till att bli ett personligt tal riktat till furstens själ. Här återbesöker Foucault flera av den antika filosofins klassiska teman: den platonska filosofkungens figur, fördömandet av skriften och Sokrates vägran inför en viss typ av politiskt engagemang. I sin analys tecknar Foucault en bild av filosofen som han själv känner igen sig i: genom sin läsning av de grekiska tänkarna skriver han in sig i den moderna filosofin, problematiserar sin egen funktion och definierar sitt eget sätt att tänka och vara. »Den moderna filosofin är en praktik som sätter sin verklighet på prov i sitt förhållande till politiken. […] Filosofin som exterioritet till en politik som utgör dess verklighetsprövning, filosofin som kritik i förhållande till en domän av illusioner som utmanar den att konstituera sig som sant tal, filosofin som askes, det vill säga som subjektet som konstituerar sig självt: detta tycks mig vara det som utgör filosofins moderna vara.«