"Den som ser att violinisten Thomas Zehetmair finns med i ett musikaliskt sammanhang vet att det då finns kvalitet. Som solist tillhör han de mest intelligenta. Kvartetten som bär hans namn gjorde för några år sedan succé med en Schumannskiva och blev ryktbar för att spela utantill.

Den som tror att utantillspel är utanpåverk måste genast lyssna till den nya skivan där Beethovens sista kvartett, op 135, görs till något extraordinärt. Annars brukar den betraktas närmast som en bagatell efter de tunga pjäserna i kvartettserien, men denna gång härskar en kombination av extremt flexibilitet och lika vass skärpa. För utstuderat tycker kanske någon, men inte den här recensenten.

Samtidigt är det likt Zehetmair att inte fylla på med verk som har samma givna attraktionskraft. Ta Bruckners nästan aldrig spelade stråkkvartett i e-moll, ett studieverk som inte har ett dyft med symfonierna att göra, knappt ens med stråkkvintetten. Kanske just därför är det fler än Brucknerianer som borde lyssna.

Sedan tar sig musikerna in i modernismen, först genom den mer moderata varianten i Karl Amadeus Hartmanns andra kvartett och sedan tvåan av Heinz Holliger. Här är det Holliger som övertygar, och det snarare beroende på verket - uruppfört av Zehetmairkvartetten 2008 - än att det skulle vara ett märkbart bättre framförande.

Slutet är magiskt: musiker som sjunger medan de spelar, en märkligt bortvänd musik, ändå djupt innerlig." /Erik Wallrup (SvD)