Bo Bergman och Hjalmar Söderberg delade en livslång vänskap. Även som författare stod de varandra nära i skildrandet av den mänskliga existensen som oavlåtligt ödesbunden och styrd av tvingande makter. I den särpräglade ensamhet som vidlådde dem båda blev de varandras ständiga sällskap och litteraturen deras gemensamma tillflyktsort. När Bo Bergman skriver om vännen Hjalmar Söderberg blir således minnesteckningen en tillbakablick även på hans eget liv, och en skildring av ett under många decennier obrutet samtal färgat av vemod och ouppfylld längtan.