Våren har kommit till Glömminge, snödropparna spränger sig upp ur marken. Barbro Lindgren går sina promenader med hunden Mimmi och i hönshuset kacklar tupp­familjen. Det verkar bli ett år som alla andra. Då hittar hon ett dött rådjur under en gran på vägen ner till Fäholmen. Sedan dyker en gammal klasskamrat upp efter femtiosju år. Och plötsligt har en fasan flyttat in i trädgården. Det är tecken och spår som kräver tankearbete även av en som tidigare inte haft tid med filosoferna. Därför sätter hon sig under päronträdet och läser Nietzsche och Kafka för att få lite andra synpunkter på detta konstiga liv och hur man ska ta sig igenom det. UR BOKEN 11 oktober I över ett år har det legat ett korvskinn ovanför Blomhages, på väg ner mot Fäholmen. Ganska länge låg det gömt under snön, men sen kom det fram igen. Nu har det börjat ge mig en hemlik känsla; korvskinnet ligger kvar, allt är som det ska. Jag har hela tiden utgått ifrån att det är ett falukorvsskinn, men inte förrän i dag tittade jag närmare på det. Mycket riktigt, det var en före detta falukorv, plåtklämman satt fortfarande kvar i ena änden. Nu lade jag en sten ovanpå skinnet, eftersom jag börjat tycka om det. Kanske kan det ligga kvar i flera år till.