Senast Jill Johnson släppte ett album med egenskrivet material var 2012 och åren efter det har
nog varit den mest succékantade och händelserika tiden i hennes karriär hittills! Två säsonger
av Jills veranda, tre säsonger med krogshow, en storbandsplatta och en duettplatta med Doug
Seegers. Framgångarna har inneburit en stor glädje för Jill, men också mycket arbete, vilket
ledde till att hon förra hösten bestämde sig för att hon behövde en paus, ett andrum. Och
också tid för att skriva ny musik.

"Men det gick inte," berättar Jill. "Jag var slut, både emotionellt och fysiskt. Att skriva är otroligt självutlämnande och en process, och jag fick inte ur mig något alls."

Så pausen blev längre än planerat. Ur vilan och de nya krafterna föddes inspirationen och när låtarna till slut kom, då fullkomligt flödade det och efter en aprilvecka i Nashville kom Jill hem med låtar till ett helt album. Hon hade hittat till ett delvis nytt sound - det är skörare och texterna är mycket personliga.

"Det ska skava, det ska vara skört, det ska kännas", säger Jill.

Det är precis det vi hör i första singeln "Gotta Love Me More" från albumet "For You I'll Wait".

"Gotta Love Me More" handlar om en slags överlevnad, ett förnyande. Det är livet och inget
krig. Känslan av att inte ha något val. Om smärtan i att lämna någon man älskar med insikten
om att man måste sätta sig själv först och att älska sig själv mer", berättar Jill.

"Gotta Love Me More" har Jill skrivit tillsammans med Emily Shackelton och nära vännen och
flerfaldiga Grammy-vinnaren Liz Rose. Hon har producerat tillsammans med Amir Aly.

"Det här livet är som en drog, musiken är den luft jag andas. Förutom barnen är det här allt
jag vill göra", avslutar Jill.

Efter allt jobb och efterföljande succéer med TV-verandor, konserter, krogshower och storbandsplatta och duettplatta med Doug Seeger har Jill slagit sig ner och koncentrerat sig på en egen skiva, den första sedan 2012 om jag räknat rätt. Med stark amerikansk inspirationshjälp har det blivit en förhållandevis lågmäld platta men med stor kraft och empati. Texterna är väsentliga och välskrivna och låtskrivarna kommer från toppskiktet i genren. Flitigast förekommande är förutom Jill själv, Liz Rose och Gabriel Kelley.
Några spår tar tag litet extra såsom It don´t change a thing, Love is good at breaking hearts, Given up, The night I cry och starka Again. De två främsta är Till you´re gone och den raka, renskalade I will never let you know, med fint pianospel av Johan Gullbo. Allt är känsligt producerat av Jill och musikern Amir Aly och lämpar sig kanske bättre att lyssna på än att dansa till om man ska vara uppriktig. Men god, äkta country är det med den skönaste countryröst vi har att erbjuda i Sverige.

Lasse Gurell